Fotograf i 16 år, vad är fortfarande kul med stillbild

Det jag gillade med fotografi för 16 år sedan.

Jag köpte en kamera för att tekniken var så intresserad. Fan vad spännande den var och är. Jag fick kontroll över den och kontroll känns bra. Så många kameramodeller det fanns. Så många format, märken och knappar. Så många sätt att skärpa en bild i photoshop. HiRaLoAm och DAM system

Jag jagade kicken att ta EN superbra bild. Man kunde lägga upp bilder på fotosida.se redan 2005 och få views. Man laddade upp ett exemplar bild som man överjobbat i datan. Jag skickade in en kroatisk gul parkbänk med stormigt medelhav i bakgrunden och fick 219 views.

Vad som var spännande där mitt emellan.

Sedan fick jag lära mig att man ska ta många bilder om man är bra fotograf. Att fotografi inte handlar om fotografi och att det är fult att gilla kameror.

Det var så man skulle göra. Tänka före och efter, men inte när man fotar. Då ska man vara som en hund. Så jag gjorde min tolkning. Tänkte inte före, fotade och försökte tänka efteråt. Men det blev aldrig någon historia. Det var för många luckor i berättelsen där bilder borde funnits.

Mina egna bildreportage vet jag aldrig vad de egentligen handlar om. Det är bara ett gäng bilder som är fina och jag har lagt mycket tid på att fläta samman dem så de känns bra visuellt som en serie. Jag trodde att om jag tog fler bilder så skulle jag till slut fatta vad bilderna handlade om. Konsten kommer berätta för mig vem jag är.

Det var egentligen inget problem för bilderna. Jag är väldigt stolt över mina personliga projekt, de är fina att titta på med musik i bakgrunden med ett glas rött i handen. Men det är svårt att sälja in dem till en tidning utan hiss pitch.

Det var tråkigt med tidning att bara ta porträtt till en text om något. Ibland fick man göra bildreportage med fler porträtt och någon detaljbild, plus ett landskap. Men bildreportaget är fortfarande dirigerat av texten och vinkeln. Ingen text; ingen kontext för bilden.

Så när jag upptäckte video så kändes det perfekt. Video fick mig att inse att jag sög på berättelser. sög på att planera och tänka före en produktion. Vackra bilder är inte bra utan en kontext och jag hade aldrig behövt tänka på den. Det var alltid någon annan duktig som fixade historiebiten.

Som filmare är det värdelöst att komma hem med 120gig superfina bilder men ingen story. Med den extra dimensionen av tid så kommer jag inte undan. Jag måste berätta något och jag måste få tittaren att förstå vad jag försöker säga. Då kommer bilden i andra rummet. Skit samma hur fin den är om den inte hjälper historien framåt.

Ibland hamnar jag i skov där jag älskar den tekniska biten igen. Senast 2018. Sedan gjorde jag en intervju med Gerry Johansson. Han sa: -Människor förstör bara bilden. De tar över, och allt handlar om personen.

Det var så tröstande att höra. Hela min fotoutbildning har jag fått lära mig att det är viktigt att plåta människor och deras berättelser. Men att närma sig människor är jobbigt, jag måste alltid gå in i någon sorts supersocial roll när jag fotar folk. Efteråt är jag dränerad på energi. Gerrys citat tolkade jag som att det var ok att plåta husfasader om man gillade det.

Efter den intervjun köpte jag en hasselblad och gick med i lokala fotoklubben. Framkalla film. Scanna högupplöst och kolla nära på skärmen. Kolla hur skarp det blev där i hörnet. Kolla hur fin barken på björkarna blev på ilford delta filmen. Känna kontrollen över tekniken och våga gilla det jag egentligen alltid gillat med fotografi. Samla bilder och kontrollera det universumet jag skapar.

Det jag gillar nu.

Ett längre tag har jag varit trött på stillbilder som medium. Det är så förutsägbart. Det finns vissa kategorier av fotografi, typ reklam, dokumentärt eller konstfoto etc. Alla följer de sina interna normer och man kan tweaka dem lite grann, men inte för mycket, för då känner tittaren inte igen sig och blir förvirrad. Så när jag tittar på ett bildreportage så känns det som att jag har sett det förr på något sätt. Landskap, porträtt, detalj, händelse. Fyra hörn och fyra kanter.

Kameran kan bara göra en viss grej. Frysa ett gäng fotoner på en sensor och återvisa dem för mig i min skärm. Det har inte hänt mycket på den fronten sedan kameran uppfanns. Lite mer upplösning och mer täckning i högdagrarna. Men i stort sett samma verktyg. Det är ju styrkan, men också det tråkiga.

Trots det, eller tack var det, så tycker jag just nu att stillbilder kan vara ganska spännande. Jag är bättre på att fokusera på berättelsen mer än bilden nu. Kameran är erövrad, inget i den kan överraska mig längre. Jag vill ha hög upplösning och skarpt. Dysseldorfska skolan.

Förra veckan var jag ute och fotade min Kompis Chris på cykeln till en cykeltidningen Dropped mag. Det kändes exotiskt och häftigt, så enkelt att göra en serie bilder jämfört med att producera en hel video. Så mycket mindre att tänka på när vinkeln är oklar. Bara kameran, och följa med i händelsen. Inget manus, inga uppskrivna rubriker att försöka bildsätta. Titta efteråt och pussla ihop en berättelse och tomrummen i den dramatiska kurvan behöver fyllas igen eller räddas med voice over. De luckorna fyller tittaren i själv. Så skönt.

Det gillar jag med fotografi efter 16 år. Man kan visa en bild och inte ta ansvar. Här är en bild jag tog. Jag vet inte riktigt vad den handlar om, men här är den iallafall.